Några grader

Efter att bara blivit hånad åt som vanligt så (hade visserligen användt förbjudna ord men odjuren kan inget annat än att förolämpa, det är synd.) så ringde jag Mb och bad henne komma hit. Det är väl det enda lilla braiga med att bo i viken. Jag känner mig själv och jag har nu i ett helt år försökt vända på dygnet. Men att gå och lägga sig före 11 är helt omöjligt. Och om jag nu är så duktig att jag faktiskt går och lägger mig klockan 11, som tillslut ändå lär leda till att ligga vaken till klockan 12, så är 6-7 timmar för lite för mig att orka. Jag vet redan nu att jag inte kommer klara skolan. Det är bara en tidsfråga. En tickande bomb. Samtidigt skulle jag aldrig förlåta mig själv. För journalist är en utbildning som jag måste, ska och bör ha - för att tjäna pyttelite pengar att leva på (ni vet; 70% shopping, 10% räkningar & 20% mat.) Och så vidare och så vidare. Jag vet att jag har gigantiska planer om mitt liv och hur det ska bli. Jag vet också att det inte kommer bli så. Att det är något som jag är för svag för att göra, för otålig, för rädd osv. Jag kan redan säga nu: Gymnasiet, jobb, lägenhet, bli sambo, bli befordrad (ändå inom något kasst) sitta och grubbla över allt som jag var halvbra i men aldrig blev bäst i (sång, skådespeleri, fotas, skriva, dans, basket m.m.), fortsätta vara en halvdan människa med ordet "normal" stämplad i pannan. En dag kommer jag förmodligen att spåra ur och sättas in på psyket. Det lär förmodligen vara då jag kommer på meningen med livet vilket är: ingenting. Vi går igenom allt det här för ingenting. För ditt och mitt öde spelar ändå ingen roll för övriga världen.

Nk bunten med läxor växer. MatteB bunten växer. Engelska bunten växer. Jag vill... men jag kan inte? För trollriet bakom en bra skolgång måtte väl ändå vara ett stabilt psyke och känsla.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0