sonjamedy

Ja, vad ska man säga. Det finns så mycket men samtidig ingenting. Jag har alltid lekt tuff och sagt att jag inte är rädd för döden... kom liksom inte på en orsak (inre frid hallåå?) men sen tänkte jag efter lite till. Tänk om döden är värre än livet? Om man bestämmer sig för att inte vilja leva mer och så tar man livet av sig och så är döden ett slags liv fast bara det att man är död?
Om ni hänger med.
Man kanske finns kvar men man kan inte ta kontakt med de man älskar?
Nej fy huvva. Dock kan man ju inte påstå att man inte är nyfiken! Men den dagen då vi alla får veta kommer ju förr eller senare. Förhoppningsvis inte för tidigt. Mitt mål just nu är att överleva tills min 18-års dag iaf!
Så 3 hela dagar att se sig om åt både höger och vänster innan jag går över gatan!


Tycker att Liemannen är en rätt dålig definition av döden... Som att döden är en person, något elakt och ont som kommer och hämtar folk som står på"tur"!

Det har ju blivit ganska uppenbart att Sverigedemokraterna fått mer och mer röster i Sverige. Paulina Danielsson (paow.se) skrev ett inlägg om Invandring och hennes fördomar mot invandrare. Jag ser mig inget fel med det. Det är inte som att folk har fördomar mot alla som ser lite utändska ut utan den grupp invandrare som sätts på samma ställe, i samma kvarter, och där fortsätter de leva större delen efter den kultur de hade hemma i sitt eget land. Paows inlägg skapade såklart ganska mycket drama runt omkring sig, politiska bloggar skrivna av vuxna har tagit upp hennes inlägg och kommentarerna flödar. Men jag vill ställa frågan som ingen tar itu med: Varför vill alla ta bort invandringen i Sverige istället för att göra något åt den? När en t.ex. invandrar familj kommer till Sverige så kommer de för att de inte kan stanna kvar i sitt egna land. De kommer hit och sätts i ett bostadsområde med massa andra invandrare och sedan får de leva där. Barnen får gå på en publik skola med svenska barn ev. andra utändska eller mångkulturella kulturer. De får inte en riktig chans i samhället och fördomarna mot dem finns redan där utan att de fått en chans att anpassa sig. Efter att de blivit illa behandlade så fortsätter de och är inte spec samarbetsvilliga om man säger så. Jag vill fråga varför alla vill stoppa invandringen men ingen vill ändra på den. Låt invandrarna få en riktig chans att anpassa sig till samhället och låt dem sedan bli behandlade som vilken svensk som helst. Sen kommer det alltid finnas bråkstakar likaså som det finns svenskar som är det. Och ja, de har en annan syn på det mesta, men det är ju det vi ska hjälpa dem med. Det är det som får bli villkoret att de är välkomna in i vårat land med våra lagar och regler och den respekt vi har för våra medmänniskor. Och visst de som inte "lyder" det och vägrar anpassa sig och följa vår etik, ja de må vara otacksamma... men de är ju lika mycket människa som vi... så vad ska man göra? Jag säger inte att detta skulle funka i vårat samhälle, det är ett förslag på en förbättring. Risken finns ju att det blir kulturkrockar...

Hallå. Sitter på text. Har påbörjat b-kurserna idag. Vi ska hålla på med nyheter nästan hela kursen mer eller mindre. Det ska bli roligt och jag ser verkligen fram emot det. Läste i DN idag att endast 66% av alla ungdomar var helt säkra på att förintelsen har hänt på riktigt. Eller något liknande stod det iaf. Det gjorde mig upprörd. Det har funnits så många folkmord de senaste hundra åren och hur många vet du har existerat? De flesta ungdomar vet kanske 1, max 2 skulle jag tippa på. RWANDA?, RYSSLAND, Turkiet? Haiti, Chile, mf. för att inte tala om massor med andra länder! Helt otroligt mycket mer än vad man kan förvänta sig. Man tänkte väl när man forskar om andra världskriget i skolan "puh, tur att hitler är död" för att han dödade 6 miljoner människor. Men Stalin då? 40 miljoner människor... Fyfan. Så jag får extra psyk när folk gör narr av sådant med liknande ämne. Det är inte ett dugg jävla kul. Men vi svenskar har väl blivit bortskämda snorungar bara för att våra förfäder inte blev förintade, gasade, smygdödade till döds.

Det vi alla undrat över. Carries Mr big har blivit som en legend i de kvinnliga kretserna. Vi alla vet om honom och vi alla avgudar honom. Eller gör vi det? Vi faller för hans charmiga leende, hans solbränna och hans tjocka hår. Eller avgudar vi honom bara för att Carrie gör det? Är vi så besatta av en Mr Big i vårat liv att vi glömmer den riktiga Big. Han är långt ifrån en gentleman? Och hur många gånger sviker han inte Carrie? Ändå är han en hjälte i våra ögon. Är vi så besatta av "badguy" typen att vi glömmer att Mr Big är långt ifrån den perfekta mannen i våra liv. Vi avgudar Carries glamorösa livstil så mycket men i närmare sikt. Hur lyckliga är dessa Manhattan kvinnor? Alla vi som följer den serien drömmer om ett likadant liv. Det är jag helt 100 på. Men är det så bra som det framstås? Nej jag skulle nästan kunna framföra det som fiktion. Tyvärr. Jag tror på ett sådant perfekt liv den dag jag lever det. Och alla ni som undrar när eran Big kommer... nej är ordet och kanske svaret till dem som undrar.