Du lyser upp din väg
Och just när jag tänkte på tyngden av gravitaionen och andra saker som får ens hjärna att känna sig lite extra tung så kom hon i mina tankar. Jag tänkte att jag måste ringa henne nu. Men efter alla hundratusentals gånger då jag ringt och delat med mig av all tung gravitaion så kändes det mer lägligt att låta henne ringa då hon hade tid. Jag kände på mig att hon inte skulle låta det dröja alltför länge. Och det gjorde hon inte heller. 2 minuter senare ringer hon. Min älskade Madeleine. Det var läskigt men ändå underbart. Och hur jag för en gångs skull fick försöka hjälpa till med hennes gravitation. Inte gladeligen av orsaken utan att hon vände sig till mig. Då var det bara avståndet. Hur ett helt land skiljer oss emellan. Och hur hon ändå lyckas vara en sån stor del av mitt liv. Precis som om hon låg bredvid mig och berättade sin historia. Men snart ses vi. Det ska bli ett par helt fantastiska veckor.
Min bästa vän.
